Partikongressen omfattar motionen.
Puoluekokous yhtyy aloitteeseen.
Ålands särskilda ställning som demilitariserat och neutraliserat område har förstärkts i flera konventioner och internationella avtal. Ställningen är etablerad och har långa historiska anor, vilket också framkommer i motionens motiveringar.
Finland och SDP försvarar en regelbaserad internationell ordning. En regelbaserad ordning är avgörande för säkerheten för ett litet land som Finland. Därför ligger det i Finlands intresse att hålla fast vid de konventioner och internationella avtal där landet är part. Ett ensidigt avtalsbrott skulle sannolikt också leda till oönskade motåtgärder.
Ahvenanmaan erityisasema demilitarisoituna ja neutralisoituna alueena on vahvistettu useissa valtiosopimuksissa ja kansainvälisissä sopimuksissa. Asema on vakiintunut ja sillä on pitkät historialliset perinteet, kuten aloitteen perusteluissa kerrataan.
Suomi ja SDP puolustavat sääntöpohjaista kansainvälistä järjestystä. Sääntöpohjaisuus on Suomen kaltaisen pienen maan turvallisuudelle elintärkeää. Siksi Suomen intresseissä on pitää kiinni valtiosopimuksista ja kansainvälisistä sopimuksista, joissa se on osapuolena. Yksipuolinen sopimuksen noudattamatta jättäminen todennäköisesti johtaisi myös ei-toivottaviin vastatoimenpiteisiin.
Folke Sundman, Finlands Svenska Socialdemokrater rf – Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Viggo Kalman, Socialdemokratiskt Forum rf, Marianne Laxén, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Peter Saramo, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Marianne Taipale, Socialdemokratiskt Forum rf, Thomas Wallgren, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Gustav Wickström, Åbo svenska Socialdemokrater Rf
Ålands demilitarisering debatteras med regelbundna mellanrum i våra medier. Något hot mot den genom internationella avtal garanterade demilitariseringen och neutraliseringen finns för närvarande inte. Den rådande bristen på respekt för internationella avtal och de framväxande militaristiska strömningarna i samhället motiverar dock politisk vaksamhet i dessa frågor. Ett socialdemokratiskt principbeslut i frågor som gäller Ålands särskilda status är därför på sin plats.
Internationella avtal ingås när parterna för ett tag är överens och bryts igen när förutsättningarna förändras. Om parterna är flera är det svårare att komma till avtal och likaså svårare att bryta gällande avtal. Det är det också om ett avtal varit länge i kraft. De avtal som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering uppfyller villkoren för sedvanerätten enligt Mikaela Björkholm och Allan Rosas (Åbo Akademis förlag, 1989). Det betyder att avtalen numera gäller för alla stater inte bara signatärländerna.
Den åländska demilitariseringen ingår som ett servitut i fredsfördraget efter Krimkriget från 1856. Rysslands suveränitet över Ålandsöarna inskränktes vad gällde militär närvaro och anläggningar. Överenskommelsen förnyades och kompletterades med neutralisering under krigstid, när Åland fick sin självstyrelse i Nationernas Förbund 1921. Efter andra världskriget överenskoms på nytt om demilitarisering i ett avtal där Sovjetunionen var part. Till avtalsparterna hör också Sovjetunionens arvtagare, det nya Ryssland. I Finlands avtal med Nato bekräftas demilitariseringen och neutraliseringen ännu en gång.
Demilitariseringen har således varit i kraft under 170 år och genom åren bekräftats av ett stort antal stater och flera internationella organisationer, bland dem också EU.
Inställningen till demilitariseringen har inte desto mindre växlat. Under de första femtio åren ifrågasattes den inte. En rysk radiostation byggdes på Åland 1905 med signatärmakternas goda minne. Inför andra världskriget ville Finland och Sverige upphäva demilitariseringen: den så kallade Stockholmsplanen. Försvarsmakten drog upp planer för ett militariserat Åland. Rudolf Holsti, tidigare utrikesminister, förde 1936 – i en rapport från Geneve till utrikesministeriet – fram sina tvivel på det kloka i att Finland bryter mot 1921 års konvention:
”Åland är den enda bit av Finlands territorium vars okränkbarhet andra nationer har lovat att vara med och upprätthålla… Man frågar sig om vi verkligen på eget initiativ bör sträva till att bli fria från denna förbindelse för att axla hela ansvaret för att området bevaras som en del av republiken Finland. Är det inte mycket troligare att Ålands säkerhet bättre tryggas genom internationella överenskommelser…” Under tryck från medier och försvarsmaktens ledning kom Holsti emellertid att vackla i sin åsikt, men avtalet bröts inte.
Efter kriget steg spänningen på nytt i Östersjöområdet. Det kalla kriget kom att sätta sin prägel på försvarstänkandet, men denna gång inte som ett hot mot demilitariseringen. På olika håll i den alliansfria världen diskuterades avvärjandet av det nukleära hotet i termer av kärnvapenfria zoner. Initiativ togs i flera repriser både i Sverige och Finland under 1960-, 70- och 80-talet. Åland var och är redan en kärnvapenfri zon enligt gällande avtal.
Folke Sundman, Finlands Svenska Socialdemokrater rf – Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Viggo Kalman, Socialdemokratiskt Forum rf, Marianne Laxén, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Peter Saramo, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Marianne Taipale, Socialdemokratiskt Forum rf, Thomas Wallgren, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Gustav Wickström, Åbo svenska Socialdemokrater Rf föreslår att
SDP står fast vid de internationella avtal som ingåtts om Ålands särskilda ställning som ett demilitariserat och neutraliserat område samt förbinder sig att alltid samråda med Ålands socialdemokrater i angelägenheter som rör örikets konstitutionella ställning.
Ahvenanmaan demilitarisoinnista keskustellaan säännöllisin väliajoin mediassa. Mitään uhkaa demilitarisoinnille ja neutralisoinnille, jotka on taattu kansainvälisin sopimuksin, ei tällä hetkellä ole. Vallitseva kunnioituksen puute kansainvälisiä sopimuksia kohtaan ja yhteiskunnassa voimistuvat militaristiset virtaukset kuitenkin perustelevat poliittista valppautta näissä kysymyksissä. Sosialidemokraattinen periaatepäätös Ahvenanmaan erityisasemaa koskevissa asioissa on siksi paikallaan.
Kansainväliset sopimukset tehdään, kun osapuolet ovat hetken aikaa yksimielisiä, ja ne rikotaan jälleen, kun olosuhteet muuttuvat. Jos osapuolia on useampia, sopimukseen pääseminen on vaikeampaa ja samoin voimassa olevan sopimuksen rikkominen. Näin on myös silloin, kun sopimus on ollut pitkään voimassa. Ahvenanmaan demilitarisointia ja neutralisointia säätelevät sopimukset täyttävät tapaoikeuden ehdot Mikaela Björkholmin ja Allan Rosasin mukaan (Åbo Akademis förlag, 1989). Tämä tarkoittaa, että sopimukset sitovat nykyään kaikkia valtioita, eivät vain allekirjoittajamaita.
Ahvenanmaan demilitarisointi sisältyy Krimin sodan jälkeiseen vuoden 1856 rauhansopimukseen. Venäjän suvereniteettia Ahvenanmaahan rajoitettiin sotilaallisen läsnäolon ja sotilaskohteiden osalta. Sopimus uusittiin ja sitä täydennettiin sodanajan neutralisoinnilla, kun Ahvenanmaa sai itsehallintonsa Kansainliitossa vuonna 1921. Toisen maailmansodan jälkeen demilitarisoinnista sovittiin uudelleen sopimuksessa, jonka osapuolena oli Neuvostoliitto. Sopimusosapuoliin kuuluu myös Neuvostoliiton seuraajavaltio, Venäjä. Suomen ja Naton sopimuksessa demilitarisointi ja neutralisointi vahvistetaan jälleen kerran.
Demilitarisointi on näin ollen ollut voimassa 170 vuotta, ja vuosien mittaan sen ovat vahvistaneet lukuisat valtiot ja useat kansainväliset järjestöt, muun muassa EU.
Asenne demilitarisointiin on kuitenkin vaihdellut. Ensimmäisten viidenkymmenen vuoden aikana sitä ei kyseenalaistettu. Venäläinen radiomasto rakennettiin Ahvenanmaalle 1905 allekirjoittajamaiden hyväksynnällä. Toisen maailmansodan alla Suomi ja Ruotsi halusivat kumota demilitarisoinnin: niin kutsuttu Tukholman suunnitelma. Puolustusvoimat laati suunnitelmia militarisoidusta Ahvenanmaasta. Rudolf Holsti, entinen ulkoministeri, toi vuonna 1936 Genevestä ulkoministeriölle lähettämässään raportissa esiin epäilynsä siitä, olisiko viisasta, että Suomi rikkoisi vuoden 1921 sopimusta:
”Ahvenanmaa on ainoa osa Suomen aluetta, jonka loukkaamattomuutta muut valtiot ovat luvanneet olla mukana turvaamassa… Kysytään, onko meidän todella omasta aloitteestamme pyrittävä vapautumaan tästä sitoumuksesta ottaaksemme yksin täyden vastuun siitä, että alue säilyy osana Suomen tasavaltaa. Eikö ole paljon todennäköisempää, että Ahvenanmaan turvallisuus turvataan paremmin kansainvälisten sopimusten kautta…” Median ja puolustusvoimien johdon paineen alla Holsti kuitenkin horjui kannassaan, mutta sopimusta ei rikottu.
Sodan jälkeen jännitteet Itämeren alueella kasvoivat jälleen. Kylmä sota vaikutti puolustusajatteluun, mutta tällä kertaa ei uhkana demilitarisoinnille. Liittoutumattomassa maailmassa ydinaseuhan torjuntaa käsiteltiin ydinaseettomien vyöhykkeiden näkökulmasta. Aloitteita tehtiin useasti sekä Ruotsissa että Suomessa 1960-, 70- ja 80-luvuilla. Ahvenanmaa oli ja on jo ydinaseeton alue voimassa olevien sopimusten mukaisesti.
Folke Sundman, Finlands Svenska Socialdemokrater rf – Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Viggo Kalman, Socialdemokratiskt Forum rf, Marianne Laxén, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Peter Saramo, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Marianne Taipale, Socialdemokratiskt Forum rf, Thomas Wallgren, Helsingfors Svenska Arbetarförening rf, Gustav Wickström, Åbo svenska Socialdemokrater Rf esittävät, että
SDP pitää kiinni kansainvälisistä sopimuksista, jotka koskevat Ahvenanmaan erityisasemaa demilitarisoituna ja neutralisoituna alueena, sekä sitoutuu aina neuvottelemaan Ahvenanmaan sosialidemokraattien kanssa asioissa, jotka koskevat saarimaakunnan valtiosääntöistä asemaa.